Jag Saknar Er!
2012-02-29 @ 18:56:39Jag tänker väldigt ofta på bortgågna släktningar och även dem jag aldrig fick chans att träffa.
Min farmor och farfar tänker jag mycket på och saknar något oerhört.
Jag har även tänkt på andra släktingar, tex min pappas lillasyster Mona som dog i cancer när hon bara var 3 år. Min farfars far m.fl
Dessa människor som jag aldrig har träffat men ändå känner en otrolig samhörighet med på något vis.
Jag funderar ärligt talat på att börja släktforska eller liknande för jag är väldigt nyfiken på vilka de alla var, vill lixom veta mera om dem..
Farfar "Knud Bunch Bertelsen" i sina unga dagar, uppklädd i sjömanskostym.
---------------------------------------------------------------------------
Farmor "Christina Bertelsen" ute på finprommenad med hundarna
-----------------------------------------------------------------------------------
Farmor tillsammans med "kändisen" Jokkmokks-Jokke
(han som bl.a sjunger Gulligullan Koko som en jök)
------------------------------------------------------------------------------------
Familjen Bertelesen.
Från Vänster: Min Pappa Lars, Lilla Mona (hon som dog), Farfar Knud,min farbror Jan och faster Gunnel.
Sista Chansen!
2012-02-19 @ 01:12:14
Okej, vi gör ett nytt försök med tävlingen där nån kan vinna zonterapi boken.
Vi säger så här:
Försten som kommenterar detta inlägg får den.
Så kom igen, Kom igen!!!
Perfekt att lära sig lite om zonterapi eller att ge bort i present till någon som är intresserad.
----------------------------------------
-----------------------
Och för er som tycker om en härlig kopp te, så kan ni ju gärna kolla in denna lilla tävling som just nu finns på min andra blogg.
>>> KOLLA IN HÄR <<<
Andliga Guider/Ledsagare
2012-02-18 @ 21:15:59Hej!
Tänkte att jag i detta inlägg skulle skriva lite om Andliga guider och ledsagare.
Hur ser ni på det ämnet?
Har ni själv mött era guider och så?
Jag personligen har haft lite problem och med att försöka kommunicera med mina.
Jag har förutom en, möjligtvis två av dem bara sett dem som ljusvarelser i meditaiontillstånd och då har jag haft svårt att avgöra om det kanske är änglar eller någonting annat istället för guider.
Jag antar att det inte riktigt är tid för mig att få "se" och möta dem ännu, så jag får minnsan ha tålamod och vänta och fortsätta försöka.
Men som sagt så har jag "träffat" en av dem som jag tror är min guide och detta har då inträffat i drömtillstånd, alltså när jag har sovit.
Han/den/det är förknippat med Egypten på något vis för jag ser honom som en man med falkhuvud, typ så som guden Horus är avbildad och första gången jag mötte honom så var det mycket med Egypten i samanhanget
(jag berättar mer om detta längre ner)
Han är iaf ganska lång och jag hör namnet Hawk i samband med honom, så det är det jag kallar honom för.
Men som sagt, första gången han visade sig för mig så var det som att jag klev in i något som såg ut som en hiss där han stod och väntade på mig.
När jag hade klivit in och dörrarna stängdes så åkte vi nedåt och nedåt i denna så kallade hiss och när den sedan stannade och dörrarna öppnade sig så klev vi ut i en varm, solig och sandig Egyptisk miljö.
Jag såg pyramider som var i färd med att byggas för fullt, så det kan alltså inte har vart nutid så som jag uppfattade det.
Vi gick sedan runt i denna miljö och han visade mig saker, ungefär som en rundtur.
När vi hade vart där en stund och han hade visat det han ville så var det dags att åka tillbaka "upp" igen och sedan vaknade jag.
Andra gången så befann jag mig i ett hus som typ flöt på vatten, jag såg ut genom fönstret och såg då honom komma vandrande över vattenytan.
Han steg in i huset och jag talade med honom om någonting (vilket jag inte minns vad det var för någonting) och sen minns jag inte heller vad som hände därefter.
Så den andra gången är inte lika "klar" som den första.
Dessa två tillfällen är de ända gångerna jag har mött honom "öga mot öga", men jag känner då o då ändå av att han är med mig.
På sistonde så har jag dock känt att jag skulle behöva "se" honom igen, så jag hoppas att han kommer till mig igen för av någon anledning så känns det som att jag behöver det.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att han ska komma.
Jag har försökt att tänka innan jag somnar att jag vill träffa honom, men det har hitills inte gett något resultat.
Jag personligen har haft lite problem och med att försöka kommunicera med mina.
Jag har förutom en, möjligtvis två av dem bara sett dem som ljusvarelser i meditaiontillstånd och då har jag haft svårt att avgöra om det kanske är änglar eller någonting annat istället för guider.
Jag antar att det inte riktigt är tid för mig att få "se" och möta dem ännu, så jag får minnsan ha tålamod och vänta och fortsätta försöka.
.
Iaf så har jag "träffat" en av dem som jag tror är min guide och detta har då inträffat i drömtillstånd, alltså när jag har sovit.
Han/den/det är förknippat med Egypten på något vis för jag ser honom som en man med falkhuvud, typ så som guden Horus är avbildad och första gången jag mötte honom så var det mycket med Egypten i samanhanget
(jag berättar mer om detta längre ner)
Han är iaf ganska lång och jag hör namnet Hawk i samband med honom, så det är det jag kallar honom för.
.
Men som sagt, första gången han visade sig för mig så var det som att jag klev in i något som såg ut som en hiss där han stod och väntade på mig.
När jag hade klivit in och dörrarna stängdes så åkte vi nedåt och nedåt i denna så kallade hiss och när den sedan stannade och dörrarna öppnade sig så klev vi ut i en varm, solig och sandig Egyptisk miljö.
Jag såg pyramider som var i färd med att byggas för fullt, så det kan alltså inte har vart nutid så som jag uppfattade det.
Vi gick sedan runt i denna miljö och han visade mig saker, ungefär som en rundtur.
När vi hade vart där en stund och han hade visat det han ville så var det dags att åka tillbaka "upp" igen och sedan vaknade jag.
.
Andra gången så befann jag mig i ett hus som typ flöt på vatten, jag såg ut genom fönstret och såg då honom komma vandrande över vattenytan.
Han steg in i huset och jag talade med honom om någonting (vilket jag inte minns vad det var för någonting) och sen minns jag inte heller vad som hände därefter.
Så den andra gången är inte lika "klar" som den första.
.
Dessa två tillfällen är de ända gångerna jag har mött honom "öga mot öga", men jag känner då o då ändå av att han är med mig.
På sistonde så har jag dock känt att jag skulle behöva "se" honom igen, så jag hoppas att han kommer till mig igen för av någon anledning så känns det som att jag behöver det.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att han ska komma.
.
Jag har försökt att tänka innan jag somnar att jag vill träffa honom, men det har hitills inte gett något resultat.
Nån som vet hur jag kan göra?
Kom gärna med tips isåfall.
Jag har upplevt liknande grejer i drömmarna också, som att det skulle kunna var en guide jag har mött.
.
Denna "person" är lite lurig av sig för han/den/det byter skepnad från dröm till dröm.
Men jag känner ändå alltid att det är en och samma person även om "han" byter utseende varje gång, det är som att jag känner igen själen eller energin som "han" har.
Det är nått med hans ögon också, dom är intensiv gröna o speciella....
.
Hur som helst så ville jag dela med mig lite av detta, kring ämnet Andliga ledsagare/Guider.
//Mia
Föraning och Änglavakt
2012-02-15 @ 19:51:04Tänkte att jag skulle dela med mig av en grej som jag upplevde för ett par år sen.
Första gången jag fick känna på riktig änglavakt.
Tror att detta var år 2007.
Augusti var månaden iaf, för jag, min syster och en vän var på väg hem från underbara medeltidsveckan på Gotland.
Vi hade alla vart vakna hela natten och tagit morgonfärjan tillbaka till fastlandet.
Jag och syrran uppmanade våran vän att sova en stund innan vi fortsatte vår resa med bil, eftersom det var han som skulle köra hela vägen till Falun.
Dvs en bilresa på ca 4 timmar.
Han hade pimplat kaffe och sa att han inte vid denna tidpunkt kände sig trött och han ville köra direkt...
Så bilresan började.
Syrran däckade i framsätet efter en stund, jag var jättetrött men kände ändå att jag inte ville sova, då jag visste nånstans i bakhuvudet att tröttheten lätt kan smitta av sig till den som kör om alla passagerare sover.
Så jag tvingade mig själv med att hålla mig vaken.
När vi hade kommit en bit utanför Stockholm så gjorde vi ett stopp vid en bensinmack.
Både jag och syrran såg nu på våran vän att han var trött och uppmanade honom igen att ta sig en tupplur.
Vi ville alla bara komma hem och så även han och han sa återigen att han inte kände sig trött och bara ville hem fortast möjligt..
Så istället tog vi bara en kort paus och han sträckte lite på benen.
Det var vid detta laget som en oro började gnaga i mig, jag bara visste att det skulle hända något, men jag vifftade till en början bort det som inbillning och att det var min trötthet som gjorde sig påmind igen.
Resan forsatte och syrran somnade återigen.
Ju längre resan gick, dessto mer växte den där känslan.
Så jag "bad" ändå för mig själv i huvudet bara ifall att om någonting skulle hända, att änglarna skulle vara med oss och vaka över oss.
Sen visualisera jag framför mig att det stod tre änglar bakom var och en av oss i bilen.
När vi fortsatte resan så började jag "se som små tecken" bland annat skyltar om att trafikolycksrisken var stor på den väg som vi åkte och i samband med det så kom en ännu starkare känsla.
Jag frågade vännen igen om han inte skulle vila ett tag.
Men resan fortgick.
Hur som, så blev jag sedan så himla trött så jag knappt kunde hålla ögonen öppna, jag började halvsova samtidigt som jag ändå försökte hålla mig vaken.
Då helt plötslig hör jag hur vännen i framsätet börja skrika Nej Nej Nej!
Samtidigt som jag ser att det kommer någonting emot vindrutan på bilen, följt av den största jäkla smällen man kan föreställa sig och ett enormt ryck med smärta i bröstet/ryggen/nacken.
Jag började skrika i ren chock och fattade ingenting av vad som precis hänt i mitt halvsovande tillstånd, syrran skrek och grät också och fattade nada av det uppvaknandet hon också fick...
Vännen hade alltså somnat vid ratten, kört av vägen in i en lyktstolpe och sedan ett träd.
Vi tog oss iaf ut ur bilen i ren chock och förtvivlan, massa människor som kört efter oss kom emot oss och hjälpte/försökte lugna ner oss tills dess att räddningstjänsten nått fram.
Jag minns att jag undrade hur det var med min syster och vännen, då vi satt lite utspridda i våra egna chockbubblor och jag hörde syrran gråta och våra vän låg på marken och hyperventilerade.
Det var där nånstans emellan det och tills att räddningstjänsten kom som det helt plötsligt spred sig ett oförklarligt lugn i min kropp, trotts det som precis inträffat.
När ambulanspersonalen och brandkåren kom och spände fast mig/spjälade mig på båren och lyfte in mig i ambulansen för att köra oss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, spred sig lugnet ännu mer och jag såg då som små ljusprickar/ljusklot framför mig, difust svävande i luften.
I det tillfället var jag säker på att änglarna hade hört mig tidigare när jag "pratat" med dem och att dom verkligen hade vakat över oss .
Vi klarade oss alla undan med mindre åkommor, såsom blåmärken och chock/panik/ångest.
och jag kommer aldrig att glömma den skräckupplevelsen och med det den änglavakt som jag upplevde/kände av.
Första gången jag fick känna på riktig änglavakt.
Tror att detta var år 2007.
Augusti var månaden iaf, för jag, min syster och en vän var på väg hem från underbara medeltidsveckan på Gotland.
Vi hade alla vart vakna hela natten och tagit morgonfärjan tillbaka till fastlandet.
Jag och syrran uppmanade våran vän att sova en stund innan vi fortsatte vår resa med bil, eftersom det var han som skulle köra hela vägen till Falun.
Dvs en bilresa på ca 4 timmar.
Han hade pimplat kaffe och sa att han inte vid denna tidpunkt kände sig trött och han ville köra direkt...
Så bilresan började.
Syrran däckade i framsätet efter en stund, jag var jättetrött men kände ändå att jag inte ville sova, då jag visste nånstans i bakhuvudet att tröttheten lätt kan smitta av sig till den som kör om alla passagerare sover.
Så jag tvingade mig själv med att hålla mig vaken.
När vi hade kommit en bit utanför Stockholm så gjorde vi ett stopp vid en bensinmack.
Både jag och syrran såg nu på våran vän att han var trött och uppmanade honom igen att ta sig en tupplur.
Vi ville alla bara komma hem och så även han och han sa återigen att han inte kände sig trött och bara ville hem fortast möjligt..
Så istället tog vi bara en kort paus och han sträckte lite på benen.
Det var vid detta laget som en oro började gnaga i mig, jag bara visste att det skulle hända något, men jag vifftade till en början bort det som inbillning och att det var min trötthet som gjorde sig påmind igen.
Resan forsatte och syrran somnade återigen.
Ju längre resan gick, dessto mer växte den där känslan.
Så jag "bad" ändå för mig själv i huvudet bara ifall att om någonting skulle hända, att änglarna skulle vara med oss och vaka över oss.
Sen visualisera jag framför mig att det stod tre änglar bakom var och en av oss i bilen.
När vi fortsatte resan så började jag "se som små tecken" bland annat skyltar om att trafikolycksrisken var stor på den väg som vi åkte och i samband med det så kom en ännu starkare känsla.
Jag frågade vännen igen om han inte skulle vila ett tag.
Men resan fortgick.
Hur som, så blev jag sedan så himla trött så jag knappt kunde hålla ögonen öppna, jag började halvsova samtidigt som jag ändå försökte hålla mig vaken.
Då helt plötslig hör jag hur vännen i framsätet börja skrika Nej Nej Nej!
Samtidigt som jag ser att det kommer någonting emot vindrutan på bilen, följt av den största jäkla smällen man kan föreställa sig och ett enormt ryck med smärta i bröstet/ryggen/nacken.
Jag började skrika i ren chock och fattade ingenting av vad som precis hänt i mitt halvsovande tillstånd, syrran skrek och grät också och fattade nada av det uppvaknandet hon också fick...
Vännen hade alltså somnat vid ratten, kört av vägen in i en lyktstolpe och sedan ett träd.
Vi tog oss iaf ut ur bilen i ren chock och förtvivlan, massa människor som kört efter oss kom emot oss och hjälpte/försökte lugna ner oss tills dess att räddningstjänsten nått fram.
Jag minns att jag undrade hur det var med min syster och vännen, då vi satt lite utspridda i våra egna chockbubblor och jag hörde syrran gråta och våra vän låg på marken och hyperventilerade.
Det var där nånstans emellan det och tills att räddningstjänsten kom som det helt plötsligt spred sig ett oförklarligt lugn i min kropp, trotts det som precis inträffat.
När ambulanspersonalen och brandkåren kom och spände fast mig/spjälade mig på båren och lyfte in mig i ambulansen för att köra oss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, spred sig lugnet ännu mer och jag såg då som små ljusprickar/ljusklot framför mig, difust svävande i luften.
I det tillfället var jag säker på att änglarna hade hört mig tidigare när jag "pratat" med dem och att dom verkligen hade vakat över oss .
Vi klarade oss alla undan med mindre åkommor, såsom blåmärken och chock/panik/ångest.
och jag kommer aldrig att glömma den skräckupplevelsen och med det den änglavakt som jag upplevde/kände av.
Tack <3
Happy Valentine <3
2012-02-14 @ 16:39:00
Tävling
2012-02-09 @ 16:21:50Nu tänkte jag ordna en liten tävling här.
Och det du kan vinna är en mysig liten bok om zonterapi från bokserien "I Ett Nötskal"
från Valentin förlag.
Det enda du behöver göra är att lägga en kommentar på detta inlägg med namn och mailadress så kommer jag sedan att lotta vem som vinner.
Tävlingen pågår tom den 15:e Februari 2012.
Lycka Till!
Have a blessed Imbolc
2012-02-02 @ 16:02:15
Imbolc
1-2 Februari
(Även Imbolg eller Saint Bridgid’s Day)
Detta är en högtid som firas kring 2:a februari på norra halvklotet och 2:a augusti på södra halvklotet, för att markera början av våren.
Datumet varierar lite från år till år, men faller mellan midvintersolståndet och vårdagjämningen.
På våra breddgrader börjar man kanske se de allra första vårtecknen, på sin höjd :)
Namnet sägs komma från keltiskan, och refererar antingen till ”i mbolg” (i magen) eller ”oimelc” (ewe’s milk = fårmjölk), och hänvisar till att det här är den tid på våren då tackor och andra djur blir dräktiga.
I det gaeliska Irland firade man på medeltiden då den hedniska Gudinnan Brigid, som senare kristnades och blev ett helgon.
Om man kikar i kalendern kanske man ser dagen omnämnd som ”Kyndelsmässodagen”, det här har jag förstått är en dag då till Jungru Marias ära, då man tänder ljus för henne.
Som i många andra fall gällande de nyhedniska högtiderna har den nya religionen lägligt lagt en passande, ny högtid på en gammal, för att förenkla transitionen.
Wicca är Imbolc en av de fyra eldhögtiderna, och en av de större högtiderna på årshjulet.
Man firar nu att naturen håller på att vakna och att dagarna blir längre, och gör plats för det nya.
Nu är traditionellt en tid för rening, helande och nya åtagandet!
Vill man fira Saint Bridgid traditionellt kan man göra Bridgids-kors och hänga t.ex. I köket för att välsigna maten, och kvinnorna i hushållen brukade göra majsdockor till Bridgids ära och dekorera dem.
En annan sed var att lämna ett klädesplagg eller en bit tyg utomhus, och sedan kratta askan i eldstaden jämn.
Om det sedan fanns spår i askan dagen efter ansåg man att Bridgid hade passerat under natten, och tygstycket sades ha helande och skyddande egenskaper.
Mat som är typisk för Imbolc är bröd, smör, mjölk, ost och kött, sådant som man fick tag på den tiden av året då skörden helt enkelt började sina.
Om inte annars så nu finns det orsak att tillreda sin festmåltid av lokala och säsongsenliga matvaror.
Annan symbolik är tändandet av eldar, färgerna vitt och rött, och i vissa traditioner är Imbolc en vanlig dag för dedikerings- och initieringsriter.
Imbolc är också en lämplig tid för spådomar för det kommande året.
(text lånad från Bloggen Häxa på heltid)
(Även Imbolg eller Saint Bridgid’s Day)
(Även Imbolg eller Saint Bridgid’s Day)
Detta är en högtid som firas kring 2:a februari på norra halvklotet och 2:a augusti på södra halvklotet, för att markera början av våren.
Datumet varierar lite från år till år, men faller mellan midvintersolståndet och vårdagjämningen.
På våra breddgrader börjar man kanske se de allra första vårtecknen, på sin höjd :)
Namnet sägs komma från keltiskan, och refererar antingen till ”i mbolg” (i magen) eller ”oimelc” (ewe’s milk = fårmjölk), och hänvisar till att det här är den tid på våren då tackor och andra djur blir dräktiga.
I det gaeliska Irland firade man på medeltiden då den hedniska Gudinnan Brigid, som senare kristnades och blev ett helgon.
Om man kikar i kalendern kanske man ser dagen omnämnd som ”Kyndelsmässodagen”, det här har jag förstått är en dag då till Jungru Marias ära, då man tänder ljus för henne.
Som i många andra fall gällande de nyhedniska högtiderna har den nya religionen lägligt lagt en passande, ny högtid på en gammal, för att förenkla transitionen.
Wicca är Imbolc en av de fyra eldhögtiderna, och en av de större högtiderna på årshjulet.
Man firar nu att naturen håller på att vakna och att dagarna blir längre, och gör plats för det nya.
Nu är traditionellt en tid för rening, helande och nya åtagandet!
Vill man fira Saint Bridgid traditionellt kan man göra Bridgids-kors och hänga t.ex. I köket för att välsigna maten, och kvinnorna i hushållen brukade göra majsdockor till Bridgids ära och dekorera dem.
En annan sed var att lämna ett klädesplagg eller en bit tyg utomhus, och sedan kratta askan i eldstaden jämn.
Om det sedan fanns spår i askan dagen efter ansåg man att Bridgid hade passerat under natten, och tygstycket sades ha helande och skyddande egenskaper.
Mat som är typisk för Imbolc är bröd, smör, mjölk, ost och kött, sådant som man fick tag på den tiden av året då skörden helt enkelt började sina.
Om inte annars så nu finns det orsak att tillreda sin festmåltid av lokala och säsongsenliga matvaror.
Annan symbolik är tändandet av eldar, färgerna vitt och rött, och i vissa traditioner är Imbolc en vanlig dag för dedikerings- och initieringsriter.
Imbolc är också en lämplig tid för spådomar för det kommande året.
(text lånad från Bloggen Häxa på heltid)
En Fråga!
2012-02-02 @ 15:38:00Hello friends!
Är ni nyfikna på något speciellt?
Tell me!
