Föraning och Änglavakt
2012-02-15 @ 19:51:04Tänkte att jag skulle dela med mig av en grej som jag upplevde för ett par år sen.
Första gången jag fick känna på riktig änglavakt.
Tror att detta var år 2007.
Augusti var månaden iaf, för jag, min syster och en vän var på väg hem från underbara medeltidsveckan på Gotland.
Vi hade alla vart vakna hela natten och tagit morgonfärjan tillbaka till fastlandet.
Jag och syrran uppmanade våran vän att sova en stund innan vi fortsatte vår resa med bil, eftersom det var han som skulle köra hela vägen till Falun.
Dvs en bilresa på ca 4 timmar.
Han hade pimplat kaffe och sa att han inte vid denna tidpunkt kände sig trött och han ville köra direkt...
Så bilresan började.
Syrran däckade i framsätet efter en stund, jag var jättetrött men kände ändå att jag inte ville sova, då jag visste nånstans i bakhuvudet att tröttheten lätt kan smitta av sig till den som kör om alla passagerare sover.
Så jag tvingade mig själv med att hålla mig vaken.
När vi hade kommit en bit utanför Stockholm så gjorde vi ett stopp vid en bensinmack.
Både jag och syrran såg nu på våran vän att han var trött och uppmanade honom igen att ta sig en tupplur.
Vi ville alla bara komma hem och så även han och han sa återigen att han inte kände sig trött och bara ville hem fortast möjligt..
Så istället tog vi bara en kort paus och han sträckte lite på benen.
Det var vid detta laget som en oro började gnaga i mig, jag bara visste att det skulle hända något, men jag vifftade till en början bort det som inbillning och att det var min trötthet som gjorde sig påmind igen.
Resan forsatte och syrran somnade återigen.
Ju längre resan gick, dessto mer växte den där känslan.
Så jag "bad" ändå för mig själv i huvudet bara ifall att om någonting skulle hända, att änglarna skulle vara med oss och vaka över oss.
Sen visualisera jag framför mig att det stod tre änglar bakom var och en av oss i bilen.
När vi fortsatte resan så började jag "se som små tecken" bland annat skyltar om att trafikolycksrisken var stor på den väg som vi åkte och i samband med det så kom en ännu starkare känsla.
Jag frågade vännen igen om han inte skulle vila ett tag.
Men resan fortgick.
Hur som, så blev jag sedan så himla trött så jag knappt kunde hålla ögonen öppna, jag började halvsova samtidigt som jag ändå försökte hålla mig vaken.
Då helt plötslig hör jag hur vännen i framsätet börja skrika Nej Nej Nej!
Samtidigt som jag ser att det kommer någonting emot vindrutan på bilen, följt av den största jäkla smällen man kan föreställa sig och ett enormt ryck med smärta i bröstet/ryggen/nacken.
Jag började skrika i ren chock och fattade ingenting av vad som precis hänt i mitt halvsovande tillstånd, syrran skrek och grät också och fattade nada av det uppvaknandet hon också fick...
Vännen hade alltså somnat vid ratten, kört av vägen in i en lyktstolpe och sedan ett träd.
Vi tog oss iaf ut ur bilen i ren chock och förtvivlan, massa människor som kört efter oss kom emot oss och hjälpte/försökte lugna ner oss tills dess att räddningstjänsten nått fram.
Jag minns att jag undrade hur det var med min syster och vännen, då vi satt lite utspridda i våra egna chockbubblor och jag hörde syrran gråta och våra vän låg på marken och hyperventilerade.
Det var där nånstans emellan det och tills att räddningstjänsten kom som det helt plötsligt spred sig ett oförklarligt lugn i min kropp, trotts det som precis inträffat.
När ambulanspersonalen och brandkåren kom och spände fast mig/spjälade mig på båren och lyfte in mig i ambulansen för att köra oss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, spred sig lugnet ännu mer och jag såg då som små ljusprickar/ljusklot framför mig, difust svävande i luften.
I det tillfället var jag säker på att änglarna hade hört mig tidigare när jag "pratat" med dem och att dom verkligen hade vakat över oss .
Vi klarade oss alla undan med mindre åkommor, såsom blåmärken och chock/panik/ångest.
och jag kommer aldrig att glömma den skräckupplevelsen och med det den änglavakt som jag upplevde/kände av.
Första gången jag fick känna på riktig änglavakt.
Tror att detta var år 2007.
Augusti var månaden iaf, för jag, min syster och en vän var på väg hem från underbara medeltidsveckan på Gotland.
Vi hade alla vart vakna hela natten och tagit morgonfärjan tillbaka till fastlandet.
Jag och syrran uppmanade våran vän att sova en stund innan vi fortsatte vår resa med bil, eftersom det var han som skulle köra hela vägen till Falun.
Dvs en bilresa på ca 4 timmar.
Han hade pimplat kaffe och sa att han inte vid denna tidpunkt kände sig trött och han ville köra direkt...
Så bilresan började.
Syrran däckade i framsätet efter en stund, jag var jättetrött men kände ändå att jag inte ville sova, då jag visste nånstans i bakhuvudet att tröttheten lätt kan smitta av sig till den som kör om alla passagerare sover.
Så jag tvingade mig själv med att hålla mig vaken.
När vi hade kommit en bit utanför Stockholm så gjorde vi ett stopp vid en bensinmack.
Både jag och syrran såg nu på våran vän att han var trött och uppmanade honom igen att ta sig en tupplur.
Vi ville alla bara komma hem och så även han och han sa återigen att han inte kände sig trött och bara ville hem fortast möjligt..
Så istället tog vi bara en kort paus och han sträckte lite på benen.
Det var vid detta laget som en oro började gnaga i mig, jag bara visste att det skulle hända något, men jag vifftade till en början bort det som inbillning och att det var min trötthet som gjorde sig påmind igen.
Resan forsatte och syrran somnade återigen.
Ju längre resan gick, dessto mer växte den där känslan.
Så jag "bad" ändå för mig själv i huvudet bara ifall att om någonting skulle hända, att änglarna skulle vara med oss och vaka över oss.
Sen visualisera jag framför mig att det stod tre änglar bakom var och en av oss i bilen.
När vi fortsatte resan så började jag "se som små tecken" bland annat skyltar om att trafikolycksrisken var stor på den väg som vi åkte och i samband med det så kom en ännu starkare känsla.
Jag frågade vännen igen om han inte skulle vila ett tag.
Men resan fortgick.
Hur som, så blev jag sedan så himla trött så jag knappt kunde hålla ögonen öppna, jag började halvsova samtidigt som jag ändå försökte hålla mig vaken.
Då helt plötslig hör jag hur vännen i framsätet börja skrika Nej Nej Nej!
Samtidigt som jag ser att det kommer någonting emot vindrutan på bilen, följt av den största jäkla smällen man kan föreställa sig och ett enormt ryck med smärta i bröstet/ryggen/nacken.
Jag började skrika i ren chock och fattade ingenting av vad som precis hänt i mitt halvsovande tillstånd, syrran skrek och grät också och fattade nada av det uppvaknandet hon också fick...
Vännen hade alltså somnat vid ratten, kört av vägen in i en lyktstolpe och sedan ett träd.
Vi tog oss iaf ut ur bilen i ren chock och förtvivlan, massa människor som kört efter oss kom emot oss och hjälpte/försökte lugna ner oss tills dess att räddningstjänsten nått fram.
Jag minns att jag undrade hur det var med min syster och vännen, då vi satt lite utspridda i våra egna chockbubblor och jag hörde syrran gråta och våra vän låg på marken och hyperventilerade.
Det var där nånstans emellan det och tills att räddningstjänsten kom som det helt plötsligt spred sig ett oförklarligt lugn i min kropp, trotts det som precis inträffat.
När ambulanspersonalen och brandkåren kom och spände fast mig/spjälade mig på båren och lyfte in mig i ambulansen för att köra oss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, spred sig lugnet ännu mer och jag såg då som små ljusprickar/ljusklot framför mig, difust svävande i luften.
I det tillfället var jag säker på att änglarna hade hört mig tidigare när jag "pratat" med dem och att dom verkligen hade vakat över oss .
Vi klarade oss alla undan med mindre åkommor, såsom blåmärken och chock/panik/ångest.
och jag kommer aldrig att glömma den skräckupplevelsen och med det den änglavakt som jag upplevde/kände av.
Tack <3
Kommentarer
Postat av: Gunnel S Frängsmyr
Tänk vilken lycka att få uppleva änglavakten! <3
Postat av: Mia (badkidney)
Gunnel: Ja verkligen, och det ska man vara tacksam för =)
Trackback
