Naturväsen vid Styggforsen.
2013-07-24 @ 17:18:29Imorgon så skall jag åka till ett ställe som heter Styggforsen, som ligger en bit utanför Rättvik.
Det är ett jättefint naturreservat där det bl.a finns ett vattenfall med en fallhöjd på 36 meter.
Enligt sägen så ska det finnas både stortroll och älvor på platsen.
Ska bli spännande.
Tidningen Nära skrev 2012 en artikel om just detta och besökte Styggfosen.
Läs mer om det HÄR
Fullmånemeditation
2013-07-22 @ 17:57:54Ikväll kl 20:00-20:30 så är det dags för Tidningen Näras fullmåne meditaion.
Ju fler vi är, desto kraftfullare blir energierna.
Så var med och skicka kärlek över jorden.
Ikväll mediterar vi tillsammans!
Rankhyttans Herrgård
2013-07-19 @ 20:14:00Under min uppväxt så bodde jag och min familj i en liten by ca 2 mil utanför Falun.
En bit därifrån efter en väg som jag och min mamma ofta cyklade på sommartid ligger det en herrgård som heter Rankhyttans Herrgård.
Ett riktigt spökställe!
Jag hittade en artikel om detta ställe i en gammal hemmet journal tidning från 2011 och tänkte nu att jag skulle berätta lite om stället i detta inlägg.
"Rankhyttan är en herrgård i Vika socken, Falu kommun, Dalarnas län vid södra änden av Vikasjön som har förbindelse med sjön Runn. Rankhyttan ägdes under första halvan av 1500-talet av bergsmannen Anders Persson och är uppkallad efter dennes farfar, bergsfrälsemannen Ranke.
Rankhyttan är en så kallad Bergsfrälsegård, med anor ända från 1200-talet, där malm från Falu Koppargruva förädlades. Rankhyttan är mest känt för att det var hit Gustav Vasa (okt 1520)- enligt den samtida biskopen Peder Schwartz´s krönika begav sig när han flydde upp till Dalarna för att få dalkarlarna att resa sig mot den danske kungen Kristian Tyrann, som då regerade även i Sverige.
Gustav Vasa och ägaren av Rankhyttan, Anders Persson, hade varit studiekamrater vid Uppsala universitet, men Gustav Vasa var osäker på Anders Persson´s lojalitet och tog därför tjänst som dräng på gården. Gustav avslöjades av en piga. Anders Persson vågade då inte gömma Gustav på Rankhyttan utan sände honom vidare till Ornässtugan.
Rankhyttans Herrgård består i dag av ett flertal byggnader från olika tidsepoker. Kungsladan är den mest berömda (skyddat riksmonument sedan 1668).
Byggnaderna är i dag renoverade och utrustade för att möta dagens krav på en väl fungerande konferensanläggning. Rankhyttans Herrgård har således en miljö som är unik. Men här huserar inte bara de levande själar som jobbar och bor på herrgården, du kan även stöta på Orber, Svarta damen, poltergeist och andra spöken och andar som ofta setts i byggnaden."
Så här skriver Hemmets Journal i deras reportage "Det spökar i Sverige" nr 20/10 2011:
Ljus lättar upp och skingrar mörkret, får trollen att spricka, vampyrer att förintas och dö och spökrädslan att förblekna. Så brukar det iaf vara. Men på Rankhyttans herrgård i Dalarna står ljuset istället för det okända och skrämmande, för spöken, andar och poltergeist.
Orber kallas de eteriska, dimblekta klot som syns sväva förbi på bilder tagna i hemsökta rum här. De sägs vara tydliga tecken på andars närvaro. Andra hävdar att det handlar om rent tekniska störningar som har med kameralinsen att göra. I ett av rummen på herrgårdens övervåning syns de nästan genomskinliga ljuskloten flyga omkring på ett foto taget i halvmörker. I det rummet ska jag så småningom övernatta, är det tänkt...
Men dessa klot svävar också på flera av de oljemålningar som finns utställda i huset. Inget vet varifrån detta ljus kommer och inte heller vilka gestalterna ska föreställa på de lite overkliga, undanliggande bilderna.
Men det finns ett porträtt i huset, där det inte råder minsta tvivel om vem som avbildats.
I Kungasalen på andra våningen hänger den stora tavlan med Gustav Vasa i helfigur, en tavla som enligt sägnen inte får flyttas från sin plats.
Hela bilden har en hypnotisk djupverkan och är känd för en säregen effekt, en gåta som ingen hitills har kunnat lösa.
Kungen ser rent fysiskt ut att röra sig där han står ovanför inskriptionen Gustav 1.
Vi testar flera gånger.
Ena tåspetsen följer våra steg och riktar sig hela tiden rakt mot oss, var vi än befinner oss i rummet!
är det enbart ett skickligt skenperspektiv, en illusion eller ren magi?
- Det verkar också som någon förflyttar sig genom rummet när vi inte ser det, säger Eva Nilsson, husfru på Rankhyttan, som visar oss runt på herrgården.
- Flera olika personer har beskrivit exakt samma sak.
Hur några av matsalsbordets stolar här i kungassalen varit utdragna långt ut på golvet tidiga morgnar, trots att de stått på sina platser intill bordskanten kvällen innan.
Lite senare sitter jag vid matsalsbordet i kungassalen. Det har då blivitt kväll och jag är ensam i rummet.
Kungaporträttet verkar nu nästan svart i det gulaktiga skenet från taklampan.
Stolarna står stilla, det är tryckande tyst...
Men plötsligt sveper ett märkligt, vitt ljus över rummet och får tavlan ett ögonblick att blixtra till!
Detta upprepas ännu en gång. Ändå har inga förbipasserande bilar synts till just då.
Kommer skenet från trädgården - eller kanske inifrån själva målningen...
Kungassalen gränsar till Musikrummet, ett litet långsmalt kabinett med en äkta 1700-talsspinett och en sidensoffa. I sofan syns en tydlig fördjupning i tyget.
- Det är här hon brukar sitta. Rankhyttans mytomspunna Svarta Dam, sägs det.
Flera ska ha sett henne genom åren, en kortvuxen kvinna i sorgkläder, eller lagt märke till detta återkommande avtryck trots att man alltid slätat till dynorna varje gång, berättar Eva Nilsson.
Det finns en alledes speciell förbindelse mellan svarta damen och Gustav Vasa här på Rankhyttan herrgård.
Allt tar sin början för 490 år sedan i Kungassalen, den lilla oansenliga, faluröda träbyggnaden nere vid vägen.
År 1520 ägdes Rankhyttan av den förmögne storbonden och bergsmannen Anders Persson.
Den 30 november sökte en kringvandrande ung man arbete som dräng på gården och ick hjälpa till med tröskandet i ladan. Men en av pigorna sa till sin husbonde att det var något konstigt med nykomlingen.
Han verkade inte riktigt klara hårt arbete och under hans enkla moradräkt stack det upp en krage av finaste silke med guldtrådar i.
Drängen var nu inte det han utgav sig för.
Under de simpla arbetskläderna dolde sig adelsmannen Gustav Eriksson Vasa som försökte samla dalkarlarna till uppror mot danske unionskungen Kristian.
Anders Persson kände snart igen honom, de hade studerat tillsammans i Uppsala flera år tidigare.
Gustav berättade då om Kristian Tyranns hänsynslösa framfart i landet.
Hans egen far och svåger hade halshuggits på Stortorget under Stockholms blodbad och modern och systrarna var fångar i Danmark.
Själv var han på flykt undan danskarna och hoppades nu på sin gamla väns hjälp i motståndskampen mot dem.
Men Anders persson vågade inte ställa sig på upprorsmakaren Gustavs sida och därmed riskera liv och egendom, något han bittert skulle komma att ångra.
Gustav Vasa var mycket långsint och när han senare blev kung över Sverige glömde han inte vilka som helhjärtat stöttat honom under de hårda åren.
1534 lät han halshugga Anders persson för hans medverkan i det såkallade klockupproret, då dalkarlarna satt sig emot att deras kyrkklockor skulle gjutas om till kanoner.
Man tror att den undanglidande mörka kvinnoskepnaden, Svarta Damen, som så många har skymtat här genom århundardena, är Anders Perssons hustru som sörjer sin make sedan hon blav änka.
Än idag tycks hon vandra omkring mellan musikrummet och stora matsalen.
Kanske för att ställa Gustav Vasa till svars för sitt handlande som lämnade henne ensam kvar på gården.
Det är som är de dödas andar av olika anledningar hålls kvar i detta hus. Flera spökgestalter från skilda tider tycks vara fångna i byggnaden, en av dem är länsjägmästare Dybeck som år 1932 oförklarligt tog sitt liv inne i det blå hörnrummet på andra våningen.
Han var anställd för att leda en utbildning av blivande jägmästare på gården.
En kväll satt han i hörnrummet med en kollega. plötsligt bad Dybeck den andre mannen att gå ner i källaren och hämta en flaska vin.
Strax efteråt hörde kollegan ett skott och när han kom rusande tillbaka in i rummet fick han sitt livs chock. På golvet i en blodpöl låg den döde länsjägmästaren som skjutit sig för pannan!
Ingen vet vad som drev honom till detta. Dybecks rum anses sdan dess vara hemsökt och besökare brukar inte vilja stanna där särskilt länge.
Berättelserna om spöken och gengångare är åtskilliga här på Rankhyttan, egendomliga fenomen tycks ha uppstått och skugglika skepnader har visat sig i såväl nutid som för flera hundra år sedan.
Rankhyttans tidigaste historia förlorar sig även den i skuggorna, men sträcker sig troligen tillbaka till 1300-talet.
Den första kända ägaren var bergsmannen Jöns Rankilsson som gav egendomen dess namn hundra år senare.
Gården var under Gustav Vasas tid ett centrum för kopparbrytningen och då omgiven av många smedjor där malmen från Falu gruva förädlades.
Den nuvarande vita, typiskt herrgårdslika byggnaden uppfördes i början av 1800-talet och togs över av skogsvårdsstyrelsen år 1919.
Från 1998 har gården åter varit i privat ägo.
Familjen Nilsson köpte Rankhyttan för två år sedan.
- Jag hade alltid drömt om att äga en herrgård och när vi för första gången såg Rankhyttan kändes det helt rätt från första början, minns Eva.
- Vi märkte genast den speciella atmosfären, men det avskräckte oss inte. Istället kändes det som vi kommit hem. Detta blev särsilt tydligt när vi höll på att flytta in. elektriciteten krånglade och det var omöjligt att tända lyktorna framför huset. Men den kvällen när vi skrivit på de sista köpehandlingarna slog lyktorna på av sig själva! det var som att någon ville välkommna oss till detta hus.
Numera drivs Rankhyttan som ett annorlunda vildmarkshotell där Eva har hand om konferensverksamheten, maken Christer är kock och dottern Alexandra sköter serveringen i matsalen. Alexandra berättare att hon helst undviker övervåningen, där hon sett hur luften omkring henne plötsligt verkat suddig och vitaktig som om en dimbank dragit förbi.
Eva har också varit med om underliga saker i huset. Som det difusa sällskap av gäster som kom gående från ingenstans in till frukostrummet.
- jag satt tillsammans med personalen och gick igenom räkenskaperna vid ett av borden.
Frukosten var avslutad och rummet var i övrigt tomt på folk. Då kom det här sällskapet, jag kan konstigt nog inte minnas deras utseenden eller ålder alls, eller ens om det var kvinnor eller män, bara några underligt konturlösa ryggtavlor.
De strök förbi alledes inpå det bord vi satt vid och hördes prata med vaga, mummlande röster.
Sedan gick de ut via en skjutdörr och därefter var det plötsligt helt tyst. Vi tittade förvånat på andra sidan dörren, men sällskapet var nu försvunnet, som uppslukade av jorden!
På tredje våningen finns rumet där jag ska övernatta.
Det är också det ett spökrum, mest känt för sina poltergeistfenomen. Här sägs saker flytta runt och byta plats när man minst anar det och den nybäddade sängens lakan slets enligt några gäster plötsligt upp av sig själva en natt, berättar Eva.
Jag ser ut över det stilla höstlandskapet där varken människor eller djur är synliga. Ett rutmönster av dovt gråbruna fält sträcker sig bort mot skogsbrynet som bildar en vägg av kompakt mörker. I rummet bakom mig tätnar den grå dagern och det är dags att dra för de tunga gardinerna och invänta kvällen. Atmosfären är suggestiv, men inte direkt kuslig. Än så länge.
På morgonen konstaterar jag lite besviket att inget alls hänt. Inga ljusorber, förbiglidande dimmor eller föremål som flyttat sig, inte ens ett kallt vinddrag.
Men just när jag tänker så rör sig något ovanför mitt huvud.
Det är ljuskäglan från sänglampan som projiceras i taket och underligt nog nu börjar flytta runt med vaggande rörelser fram och tillbaka... Ändå står själva lampan stilla och stadigt på nattduksbordet. När fotografen senare tar några bilder i rummet flyger plötsligt lampans skärm rakt upp i luften!
Innan jag lämnar Rankhyttan vandrar jag ensam en sista gång genom andra våningen.
I ett bortre rum tycker jag mig skymta en mörkt klädd kvinnogestalt med svart hår.
När hon vänder sig emot mig ser jag att det är Eva. Eller? Är inte hennes ansikte blekare än tidigare, hyn verkar nästan genomskinlig, liksom självlysande vit och ögonen tycks se rakt igenom mig...
Text: Viveka Lindgren
Om ni är intresserad av att övernatta/besöka herrgården, så kan ni kolla in hemsidan för mera information: Rankhyttans Herrgård
Jag och min mamma har bestämt oss för att vi skall cykla till Vika lite längre fram i sommar och även då åka förbi herrgården och titta lite.
Ska bli spännande!
Jag skall försöka att fota en massa då och lägga upp bilderna här i bloggen så ni får se lite mer av stället, fanns inte så många bilder på nätet som gör området rättvisa, då det är väldigt vackert.
