Idag är det ju sista April, eller valborgsmässoafton rättare sagt.
Dagen då man firar in våren, en hyllning till ljuset.
Detta är inte en dag vi bara firar i Sverige, utan även i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien, Slovenien och Tyskland firar man detta, den 30:e April eller 1:a Maj.
Men vad är Valborg egentligen?
Från början?
Dagen har troligtvis sina rötter i Tyskland och är uppkallad efter Valborg (sankta Walpurgis) som levde där på 700-talet och blev helgonförklarad 1:a Maj, samma dag som hon begravdes.
Sedan 1400-talet firas dagen till minne av henne.
Enligt legenden var Valborg en engelsk kungadotter.År 748 kom hon till Tyskland där hennes bror Wunnibald grundat klostret Heidenheim.
På klostret blev Valborg en from abedissa tills hon dog 25 februari någon gång kring 780. Därför firas hennes namnsdag på kontinenten 25 februari.
I helgonkalendern blev dock hennes dag första maj. Hennes namnsdag är också första maj i Sverige, Norge och Finland.I Sverige var det först 1901 som Valborg fördes in i almanackan.
Dagen härstammar också från Tysklands
Walpurgisnacht, som firades 30 april. Walpurgisnacht var den dag då häxorna flög till till djävulen, enligt gammal tysk folktro. För att skrämma häxorna tände man eldar. Seden att tända eldar importerades sedan till trakterna kring Uppsala. I Sverige infaller ju som bekant häxsabbaten vid påskfirandet och därför har vi även påskeldar, även om de varit vanligare förr.
En del hävdar dock att valborgsfirandet egentligen har ett keltiskt, nästan irländskt ursprung som firades med bål. Under den hedniska tiden i Norden firade man en äldre högtid kopplad till de döda. Och just denna natt ansågs gränsen mellan döda och levande vara som svagast.
Wiccanska högtiden Beltane/Beltaine firas nu (30:e April - 1 Maj)
Denna högtid kretsar mycket runt fruktbarhet och nytt liv. Den ljusaste delen av årshjulet.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
I Edinburgh Skottland detta datum, firar man varje år Beltane/Beltaine med en eldfest.
Festivalen kretsar just kring skådespelet om "Majdrottningens" och "Den gröne mannens" resa mot sommaren. För att fira att paret nått sitt slutmål tänds en stor brasa och det hela avslutas med en gemensam fest för betraktare och artister.
Beltane, Beltaine (1 maj)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv.Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
(texten är lånad från Wicca.nu)
I Edinburgh Scottland firar man in Beltane (våran valborg) med en stor eldfestival. Läs mer om detta HÄR
SAMHAIN
För länge sedan var Storbritannien och norra Frankrike bebott av kelterna, ett pastoralt folk som levde i nära samklang med naturen och årstidernas växlingar.Den första november varje år firade de sin nyårsafton, vilket markerade övergången från solens tid till mörkrets och kylans tid. Detta firande tog sig uttryck i en tre dagar lång eld-festival, som gick under namnet Samhain (så-ein), under vilken alla eldar utsläcktes för att ersättas av ny magisk eld ifrån druiderna. Under denna övergång från det gamla till det nya året trodde man att avståndet var som minst mellan vår värld och de dödas och detta var det bästa tillfället att kommunicera med avlidna närstående. Man trodde att de ondskefulla döda under dessa dagar antog skepnaden av djur, där de allra värsta blev katter (!). Människor firade med dans, musik och parader utklädda i djurhudar av olika slag. För att avlidna släktingar skulle hitta hem till sin familj, och för att hålla objudna andra borta, gröpte man ut ansikten ur rovor och lyste upp den ifrån insidan med glödande kol. Man roade sig även med att i förklädnad knacka dörr och utsätta folk för practical jokes om de inte hade något gott att bjuda på.
Romarna
Runt år 100 före Kristus invaderade romarna Storbritannien och de hade då med sig många seder och festligheter i bagaget. En av dem var Pomona, vilken fått sitt namn efter deras frukt- och trädgårdsgudinna och som firades runt den första november. Efter ett par hundra år av romersk styre började denna festlighet smälta samman med Samhain.
Kristendomen
Den sista ingrediensen i vår moderna Halloween kommer så ifrån kristendomen. År 835 efter Kristus instiftade den Romersk Katolska Kyrkan den första november som helgdag för att ära alla helgon. Denna dag kallades All Helgona Dag (All Hallows, Hallowmas). Åratal senare gjorde kyrkan även den andra november till helgdag och kallade den för Alla Själars Dag, för att hedra de döda. Dessa två dagar firades med stora eldar, parader och människor som klätt ut sig till helgon, änglar och demoner.
Syntes och utveckling
Emellertid glömde inte människor sina gamla seder helt och fullt bara för att kyrkan introducerade en del nya koncept. Istället skedde ytterligare en sammansmältning och den 31 oktober blev så småningom känt som Halloween. När potatisskördarna började slå fel hemma i Storbritannien emigrerade många människor till USA och tog med sig sina seder. Här bytte man emellertid snabbt ut rovorna mot de inhemska pumporna, vilka visade sig vara betydligt enklare att karva ut ansikten på. Det skulle dock dröja ända fram till 1800-talet innan denna högtid fick riktigt fäste i detta nya land. Under inflytandet av vår moderna anglofila kommersialism har så slutligen fenomenet letat sig fram till vårt avlånga land.
Låt eldarna brinna och välkommna våren!
Imbolc
1-2 Februari
(Även Imbolg eller Saint Bridgid’s Day)
Detta är en högtid som firas kring 2:a februari på norra halvklotet och 2:a augusti på södra halvklotet, för att markera början av våren.
Datumet varierar lite från år till år, men faller mellan midvintersolståndet och vårdagjämningen.
På våra breddgrader börjar man kanske se de allra första vårtecknen, på sin höjd :)
Namnet sägs komma från keltiskan, och refererar antingen till ”i mbolg” (i magen) eller ”oimelc” (ewe’s milk = fårmjölk), och hänvisar till att det här är den tid på våren då tackor och andra djur blir dräktiga.
I det gaeliska Irland firade man på medeltiden då den hedniska Gudinnan Brigid, som senare kristnades och blev ett helgon.
Om man kikar i kalendern kanske man ser dagen omnämnd som ”Kyndelsmässodagen”, det här har jag förstått är en dag då till Jungru Marias ära, då man tänder ljus för henne.
Som i många andra fall gällande de nyhedniska högtiderna har den nya religionen lägligt lagt en passande, ny högtid på en gammal, för att förenkla transitionen.
Wicca är Imbolc en av de fyra eldhögtiderna, och en av de större högtiderna på årshjulet.
Man firar nu att naturen håller på att vakna och att dagarna blir längre, och gör plats för det nya.
Nu är traditionellt en tid för rening, helande och nya åtagandet!
Vill man fira Saint Bridgid traditionellt kan man göra Bridgids-kors och hänga t.ex. I köket för att välsigna maten, och kvinnorna i hushållen brukade göra majsdockor till Bridgids ära och dekorera dem.
En annan sed var att lämna ett klädesplagg eller en bit tyg utomhus, och sedan kratta askan i eldstaden jämn.
Om det sedan fanns spår i askan dagen efter ansåg man att Bridgid hade passerat under natten, och tygstycket sades ha helande och skyddande egenskaper.
Mat som är typisk för Imbolc är bröd, smör, mjölk, ost och kött, sådant som man fick tag på den tiden av året då skörden helt enkelt började sina.
Om inte annars så nu finns det orsak att tillreda sin festmåltid av lokala och säsongsenliga matvaror.
Annan symbolik är tändandet av eldar, färgerna vitt och rött, och i vissa traditioner är Imbolc en vanlig dag för dedikerings- och initieringsriter.
Imbolc är också en lämplig tid för spådomar för det kommande året.
(text lånad från Bloggen Häxa på heltid)
(Även Imbolg eller Saint Bridgid’s Day)
(Även Imbolg eller Saint Bridgid’s Day)
Detta är en högtid som firas kring 2:a februari på norra halvklotet och 2:a augusti på södra halvklotet, för att markera början av våren.
Datumet varierar lite från år till år, men faller mellan midvintersolståndet och vårdagjämningen.
På våra breddgrader börjar man kanske se de allra första vårtecknen, på sin höjd :)
Namnet sägs komma från keltiskan, och refererar antingen till ”i mbolg” (i magen) eller ”oimelc” (ewe’s milk = fårmjölk), och hänvisar till att det här är den tid på våren då tackor och andra djur blir dräktiga.
I det gaeliska Irland firade man på medeltiden då den hedniska Gudinnan Brigid, som senare kristnades och blev ett helgon.
Om man kikar i kalendern kanske man ser dagen omnämnd som ”Kyndelsmässodagen”, det här har jag förstått är en dag då till Jungru Marias ära, då man tänder ljus för henne.
Som i många andra fall gällande de nyhedniska högtiderna har den nya religionen lägligt lagt en passande, ny högtid på en gammal, för att förenkla transitionen.
Wicca är Imbolc en av de fyra eldhögtiderna, och en av de större högtiderna på årshjulet.
Man firar nu att naturen håller på att vakna och att dagarna blir längre, och gör plats för det nya.
Nu är traditionellt en tid för rening, helande och nya åtagandet!
Vill man fira Saint Bridgid traditionellt kan man göra Bridgids-kors och hänga t.ex. I köket för att välsigna maten, och kvinnorna i hushållen brukade göra majsdockor till Bridgids ära och dekorera dem.
En annan sed var att lämna ett klädesplagg eller en bit tyg utomhus, och sedan kratta askan i eldstaden jämn.
Om det sedan fanns spår i askan dagen efter ansåg man att Bridgid hade passerat under natten, och tygstycket sades ha helande och skyddande egenskaper.
Mat som är typisk för Imbolc är bröd, smör, mjölk, ost och kött, sådant som man fick tag på den tiden av året då skörden helt enkelt började sina.
Om inte annars så nu finns det orsak att tillreda sin festmåltid av lokala och säsongsenliga matvaror.
Annan symbolik är tändandet av eldar, färgerna vitt och rött, och i vissa traditioner är Imbolc en vanlig dag för dedikerings- och initieringsriter.
Imbolc är också en lämplig tid för spådomar för det kommande året.
(text lånad från Bloggen Häxa på heltid)
Sprid ljus och kälek idag <3
• Samhain (31 oktober)
Nu är hösten på god väg att övergå i vinter och nätterna blir allt längre. Växterna vissnar, tappar löv och förbereder sig för vilan.
För Kelterna var Samhain (uttalas ”SAOinn”, med betonig på ”sao”) början på vinterhalvåret, då man tog hem boskapen från betet och slaktade de djur som man inte hade tillräckligt med foder för att hålla vid liv över vintern. Det var också det keltiska nyåret, eftersom kelterna ansåg att året började med den mörka tiden, liksom natten var början på dygnet. Under namnet Halloween är det här en högtid där olika hedniska inslag envist hängt kvar trots kristna försök att göra om den till ”All hallows eve”, Alla helgons dag.
Guden når nu fram till dödsriket och lägger sig att vila inför återfödelsen. Gudinnan tar som den Gamla/Dödshäxan emot honom. Man brukar säga att slöjan mellan världarna är som tunnast denna natt. Man kan se det som natten då den behornade Guden leder den Vilda Jakten över landet, och det är klokast att hålla sig inne om man inte vill dras med.
Ritualen fokuserar lämpligen på döden, Gudens ankomst till dödsriket och Gudinnans roll som den som ger frid och vila. Man kan också i ritual gestalta den Vilda Jakten, där Guden både är jägaren och det jagade bytet, Jägargud/Dödsgud och Hjortgud.
Samhain brukar anses vara ett bra tillfälle att kommunicera med de döda, och för spådomar.
I och med slakten är detta den tredje skördehögtiden, och det är också den tredje som rör Gudens död.
Samhain ger löftet om att det kommer ett nytt år.
Traditionella symboler att äta och använda som altarprydnader vid Samhain är:
äpplen, pumpor, granatäpplen, ekollon, döskallar, nötter och rotfrukter.
Gudinnor som förknippas med Samhain är t ex Hecate, Morrighan, Hel, Baba Yaga, Cerridwen, Persefone, Skade och Cailleach.
Den tredje aspekten av gudinnan.
Haggor och gudinnor som härskar över dödsriket.
