Idag är det ju sista April, eller valborgsmässoafton rättare sagt.

Dagen då man firar in våren, en hyllning till ljuset.

Detta är inte en dag vi bara firar i Sverige, utan även i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien, Slovenien och Tyskland firar man detta, den 30:e April eller 1:a Maj.

Men vad är Valborg egentligen?

Från början?

 

Dagen har troligtvis sina rötter i Tyskland och är uppkallad efter Valborg (sankta Walpurgis) som levde där på 700-talet och blev helgonförklarad 1:a Maj, samma dag som hon begravdes.

Sedan 1400-talet firas dagen till minne av henne.

Enligt legenden var Valborg en engelsk kungadotter.År 748 kom hon till Tyskland där hennes bror Wunnibald grundat klostret Heidenheim.

På klostret blev Valborg en from abedissa tills hon dog 25 februari någon gång kring 780. Därför firas hennes namnsdag på kontinenten 25 februari.

I helgonkalendern blev dock hennes dag första maj. Hennes namnsdag är också första maj i Sverige, Norge och Finland.I Sverige var det först 1901 som Valborg fördes in i almanackan.

 

Dagen härstammar också från Tysklands Walpurgisnacht, som firades 30 april. Walpurgisnacht var den dag då häxorna flög till till djävulen, enligt gammal tysk folktro. För att skrämma häxorna tände man eldar. Seden att tända eldar importerades sedan till trakterna kring Uppsala. I Sverige infaller ju som bekant häxsabbaten vid påskfirandet och därför har vi även påskeldar, även om de varit vanligare förr.

 

 

En del hävdar dock att valborgsfirandet egentligen har ett keltiskt, nästan irländskt ursprung som firades med bål. Under den hedniska tiden i Norden firade man en äldre högtid kopplad till de döda. Och just denna natt ansågs gränsen mellan döda och levande vara som svagast.

 

Wiccanska högtiden Beltane/Beltaine firas nu (30:e April - 1 Maj)

Denna högtid kretsar mycket runt fruktbarhet och nytt liv. Den ljusaste delen av årshjulet.

Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.

Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.

Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.

 

I Edinburgh Skottland detta datum, firar man varje år Beltane/Beltaine med en eldfest.

Festivalen kretsar just kring skådespelet om "Majdrottningens" och "Den gröne mannens" resa mot sommaren. För att fira att paret nått sitt slutmål tänds en stor brasa och det hela avslutas med en gemensam fest för betraktare och artister.